Hej och tjo, fadder Allah

Det är sällan guds namn uttalas. Eftersom det bara finns en gud, så behöver han ju inte ha något namn. Tage Danielsson gav honom ett namn i "Sagor för barn över 18 år", men jag tror det var författarens påhitt. Skriftlärde har funnit ett namn som betyder "jag är", fast det namnet får man varken skriva eller uttala. Muhammedanerna säger bara "gud", fast på sitt språk. "Gud är stor", brukar de skrika. Det verkar troligare att den, som har titeln 'gud', är stor, än att han är liten. Fast det finns ju många religioner . I Nepal har man utsett en treåring till gud. Hon får behålla den titeln tills hon blir könsmogen. Sedan blir hon en vanlig människa, Om nepaleserna ropar: "Gud är liten" känner jag inte till, men det är knappast troligt. I den gamla grekiska mytologin fanns det halvgudar. De var väl halvstora, får man förmoda. Nu vet jag att man inte ska häda. Religionen ska behandlas med respekt och vördnad. Men det finns något som skulle vara ännu mer allvarligt. Nämligen om ateisterna har rätt i att det inte finns någon gud. Då blir vi ju så illa tvungna att själva reda ut våra liv. Det är knappast något att skämta om. Sjukdom och död blir något vi måste hantera, fastän vi inte kan. Vi kan inte ropa: "människan är stor", eftersom vi vet att det är lögn. Och Jesus var väl bara en människa. Han ropade på korset: "min gud, varför har du övergivit mig?" Om det hade varit hans pappa, så skulle han väl ha ropat "pappa". Jag skulle i alla fall ha ropat "pappa" i en nödsituation, snarare än "ryttmästaren". Fast ni kan vara lugna. Det lär inte komma något bevis för att gud inte existerar. Detta av rent logiskt-filosofiska skäl. Det går nämligen inte att bevisa icke-existenser. Motsatsen däremot är enkel att bevisa. Han kan ju exempelvis dyka upp i form av en brinnande buske, och säga: "jag är". Då vore varje tvivel undanröjt, och ateisterna fick ägna sig åt något annat, som att förneka Big Bang eller kasta varpa.